Jag har ju i något ögonblick av mindre vetande skrivit att jag ska delge er mina funderingar och tankar angående klädsel. Eller enkelt uttryckt "Men vad ska jag sätta på mig och vad kan man ha på sig i kyrkan". Observera nu att det är mina och del av mina kollegers tankar, åsikter och synpunkter, säkert fleras men jag kan ju bara referera till de som har haft åsikter i frågan. Jag tänker inte heller tycka någonting om klädkoder på det som händer utanför kyrkan, det är inte mitt område.
DEL 1 NÅGRA TANKAR ANGÅENDE VIGSEL, BRUDPARET och lite till!
"Vi är tvungna att gifta oss borgeligt för att vi har inte råd att gifta oss i kyrkan och vi vill ju gifta oss"
Jag och flera av mina kollegor har mött den här meningen inte bara en gång eller två gånger utan flera gånger och det gör mig alltid lika bedrövad, obs nu diskuterar jag inte om man gör ett aktivt val att vigas borgeligt, det är upp till var och en, utan att det hos många tyvärr finns en föreställning om att det är dyrt med en kyrklig vigsel. Det kostar ingenting att vigas i kyrkan bara en av de blivande makarna är medlem i Svenska kyrkan, präst är gratis, kantor är gratis, vaktmästare likaså, blommor och ljus på altaret finns, så själva vigseln är gratis. Det är resten som kostar och jag vet att bröllopsindustrin skapar en massa arbeten men även många måsten och mycket ångest. Och den diskussionen kan jag ge mig i kast med en annan gång.
Men kläder då, jag anser att i princip går det mesta, det är min grundhållning, jag har vigt brudpar i cykelbyxor i en liten kyrka innan de gav sig iväg på Vätternrundan, jag har vigt brudpar där brudgummen bar bruden genom hela gigantiska kyrkan och ut till en väntande helikopter och alla var uppklädda till tänderna.
Det är väl möjligen att inte bära helvitt som gäst men det börjar att luckras upp.
Rött är helt ok. det florerade en myt angående den röda färgen och att det skulle ge vissa signaler angående brudgummens tidigare eskapader. Bort sånt dravel.
Jag tänker att vid vigslar är det så viktigt att inte låta sig ryckas med i alla måsten, det är skoj för en stund men är inte verkligheten för de allra flesta av oss. Fundera och tänk själva hur man vill ha det, stort eller litet, känn efter i hjärtat. Inte behövs en underklädesstylist för att säga "ja" till varandra. Det är ändå det viktigaste den dagen, kärleken till en annan människa som man önskar att dela sitt liv med.
Det är möjligt att jag raljerar lite men i ett av de glättade magasin som jag som präst får för att dela ut till blivande brudpar för att göra reklam för varor i prisklass dyrare än dyrast så kom faktiskt stylister före ansökan om hindersprövning, bokning av kyrka och präst. Glättade reklambröllopsmagasin delas inte ut av denna präst, skulle inte ens drömma om att göra det. Alls.
Min och S. vigsel gick i enkelhetens tecken, ute på en brygga vid Ekebyborna gamla prästgård, vigde oss gjorde en vän och kollega, träkorset gjorde en av våra vänner, en annan bakade tårtan, jag bakade bröd och ytterligare en hade lagat soppa, dyrast var väl min Odd Mollyblåsa men det var lite rea på den. Min brudbukett var blommor och örter från en vänninas trädgård. Solrosorna plockade jag på ett fält för självplock.
Det är några små tankar och kloka Nena skrev i en kommentar ungefär så här, vi vill ju gärna se oss som fördomsfria men ingen skulle acceptera om jag kom i underkläder till mitt arbete. Och att vi måste ta ansvar för de klädval man faktiskt gör, vi får helt enkelt finna oss i att bli ifrågasatta ibland.
Själv så tänker jag nog ungefär så här, att det är skillnad på vad jag som präst har på mig när jag är i tjänst, vilket jag ju är jämt i princip, och vad människor som kommer till kyrkan har. Jag är mest glad över att människor vill vara där.
Min man har betydligt oftare kaftan på sig än vad jag har, min är tyvärr något för liten än. Men inte länge till sådeså. (vad nu denna upplysning har med saken att göra)
Ja, det här blev nog svamligt värre och det har varit en alltför lång dag idag och dessutom har jag inte köpt en ishink för 40:- på återvinningen idag, det har jag inte, det var någon annan och det var i alla fall inte mitt fel, samhällets fel var det och dessutom, vilken dag behövs inte en ishink?
Godnatt och slumra sött nu.
Ps. Jag får allt bena i detta senare.
