den stora predikoångesten, duger, duger inte,
förkasta. stuva om, låta hjärtat tala,
hur tänker jag egentligen om vissa saker,
rätt psalmval osv.
Då är det bra med en kökspall att sätta sig på och låta fötterna dingla,
förpesta tillvaron för maken som tvingas resonera tankar hit och dit,
han, den snälla som kommer med största koppen the och förtroende.
Jag tittar på några gamla bilder
som
en vägg fylld av handavtryck i Älvestads kyrka,
makens hand som finns där mitt bland de andras,
avtryck in i evigheten.
eller Otto-bilder, han som nu tycker vi borde sova istället för att sitta vid en fånig dator.
Själv hittar jag bilden över ett livets förunderligheter,
det lilla höstnakna trädet som hittat sin väg genom ett gammalt elskåp.
"Att leva tillsammans"
tema för söndagens predikan
enkelt och svårt på en och samma gång.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar