Tårar över ett vältuggat ben gömt under soffkuddar

MISTA EN VÄN

Det är svårt att mista en vän,

så svårt att mista en vän.

Något fint går itu.

Här är jag.

 Var är du?

Jag vill tro, att vi träffas igen.

Som en fjäril lyfter från blomman,

som en fågel som lämnar sitt bo

söker själen sin väg mot det höga,

så har jag hört,

så har jag lärt.

Är det sant så vet du det nu.

Här är jag,

Var är du?

Det är svårt att mista en vän.

Något fint går itu.

Här är jag.

Var är du?

Jag vill tro att vi träffas igen.

Psalm 799  

Text och musik  G. Bornemark 1998

Tack för era fina ord i mitt förra inlägg och jag kommer att svara var och en av er om ett par dagar,

just nu är det sorgsenhet och saknad över en liten Ottovän.

han var alltför sjuk och ändå fanns livsglädjen hos honom in i det sista.

Just nu gör saknaden hjärtskärande ont och tårarna rinner  över ett söndertuggat ben nyss hittat bakom soffkuddarna.

Tack för omtanke

TACK!

för all omtanke om Otto.

Förvånansvärt pigg är han för att vara sjuk,

tumörer av elak sort och blödande diareér.

Vi tar en dag i sänder och han ska få leva 

ett gott hundliv med mycket nosande och tuggbenstuggande.

Ligga under täcket i famnen på soffan.

Skälla hur mycket han vill på grannens cockerspaniels.

Vandra längs med Göta kanal.

Hundgodisinköp med husse på Granngården.

Ja allt det där han tycker så mycket om.

En vecka eller ett halvår,

varje dag en tillsammansdag.

och nu gör vi natt

och tänker att sorgen och glädjen vandrar på samma vägar.

När hjärtat hoppas

att det finns bot och bättring för min älskade, älskade Otto hund.

Min vapendragare under snart 12 år.

Ibland blir orden överflödiga,

hoppet finns i våra hjärtan,

men ingen ska behöva lida,

det är vårt ansvar som matte och husse.

Nu går vi och lägger oss på täcken framför en sprakande brasa,

Ottos favoritplats här hemma.

Kram på er därute

Ibland så sätter den in...

 den stora predikoångesten, duger, duger inte,

förkasta. stuva om, låta hjärtat tala,

hur tänker jag egentligen om vissa saker,

rätt psalmval osv.

Då är det bra med en kökspall att sätta sig på och låta fötterna dingla,

förpesta tillvaron för maken som tvingas resonera tankar hit och dit,

han, den snälla som kommer med största koppen the och förtroende.

Jag tittar på några gamla bilder

som

 en vägg fylld av handavtryck i Älvestads kyrka,

makens hand som finns där mitt bland de andras,

avtryck in i evigheten.

 eller Otto-bilder, han som nu tycker vi borde sova istället för att sitta vid en fånig dator.

 Själv hittar jag bilden över ett livets förunderligheter,

det lilla höstnakna trädet som hittat sin väg genom ett gammalt elskåp. 

"Att leva tillsammans"

tema för söndagens predikan

enkelt och svårt på en och samma gång.

Kram

Oförhappandes indragen

Förra helgen gjorde maken och jag snabbvisit hos föräldrar och makens dotter med familj i Oskarshamn-Kalmar-Nybro, födelsedagsbarn skulle firas, pappa kollas till på sjukhuset, hjälpsändningskartonger till Rumänien skulle packas och bäras, mat skulle ätas och tårta frossas.
En hastig sväng i Kalmar resulterade i söta Jacquard jacket i den  mest älskansvärda av blåblåa färger. Maken drog nämligen hastigt och oförhappandes in mig i en för mig helt ny butik, aima (jag försökte länka men...), med sötaste och raraste personalen och fint utbud av kläder för olika tycke och smak. Ut kom jag med en dinglande påse på armen och solsken i blick.

Fredagskram

JULTIDNINGSMANIN SLÅR TILL

OCH DETTA ÄR BARA BÖRJAN!

I övrigt tänker jag försöka mig på att göra en Hilde under kvällen.

allt gott därute

I min lördagssmak

 Paket alltså, paket som anländer, det har varit i min lördagssmak, brandgult och rubin, riktigt höstigt och fint, det är ju nästan så att jag skulle vilja slänga ut dem på marken bland alla glada höstlövsfärger och kastanjer.                                   
Vad som däremot inte är i min smak, det är att bloggen lever sitt eget liv, bilderna och orden hoppar omkring hittan och dittan och inte begriper jag någonting, det gör jag inte.
För övrigt så har takstolarna i garaget gett upp och det är mindre skoj, pappa ska operera bort sitt ena ben, vilket han tar med en stor portion av godmodighet och öser beröm över en fantastisk vård. Otto hund är pigg och glad även om han ser vansinnigt uttråkad ut just på bilden. Det kan vara på grund av fulfurun eller att regnet vräker ner eller att matte sitter vid dumdatorn eller bristen på gammal ost att gräva upp i trädgården. Ja om nu någon till äventyrs skulle undra så gräver Otto ner ost, särskilt sådan där mesig hushållshost, sedan gräver han upp osten igen efter några veckor, när den är riktigt ordentligt lagrad och mumsfilibabba. Otto är en finsmakare av rang.
Annars tänker jag mig nu en bloggenad medan potatis och purjolökssoppan puttrar på spisen. Jag ska ut på liten pilgrimsvandring i morgon mellan två änglagudstjänster och hoppas nu att vandrarna tycker om min soppa och att inte regnet vräker ner.

Kramar och fin lördagkväll!